 |
Kapitel 1
Jönsson är en pålitlig man. Varje vardagsmorgon infinner han sig på kontoret 0750. Inte 0749. Inte 0751. Nej, prick 0750. Han börjar egentligen 0800, men likväl finns han på plats 10 min före åtta. Det har Jönsson gjort i åratal. Närmare bestämt i de 24 år som förflutit sedan han lämnade studierna med goda vitsord. Inte de bästa, ej heller de sämsta, utan just goda. Sådan är Jönsson. Inte för mycket, inte för lite, utan, just lagom.
Denna måndag morgon i mitten på juni, skiner solen och det är varmt. Mycket varmt för att vara tidig morgon i mitten på juni. Jönsson sitter kapprak i bussen med portföljen prydligt upplagd i knäet. Han är som vanligt klädd i en grå enkelknäppt kostym, vit välstruken skjorta och en diskret grå slips med likaledes diskreta smala mörkröda diagonala ränder. Jönsson måste byta buss en gång för att komma till kontoret.
Det gör Jönsson vid en busshållplats som ligger vid vattnet. Väl kommen dit stiger Jönsson av bussen för att invänta nästa. Jönsson står stilla på busshållplatsen och tittar sakta ut över vattnet. Nere i viken glider en båt ut från en småbåtshamn. Det är en vacker båt. Vit är den och lång och smäcker. Det är en skärgårdskryssare.
Om detta är naturligtvis Jönsson helt omedveten. Båten glider ut mot vikens mynning och Jönsson följer den med blicken. Jönsson har åkt båt några gånger. Han brukar ibland få följa med Oskar. Oskar bor granne med Jönsson och är pensionär. Han har en fin båt tycker Jönsson. Både hustrun och barnen tycker om att följa med Oskar.
Oskar är visserligen sextiosex fyllda, men det skulle man inte kunna tro, tycker fru Jönsson. Ibland när han sitter där med sin trygga hand på rorkulten i sin gamla ekkoster, brukar fru Jönsson titta på honom i smyg. Han är visserligen drygt tjugo år äldre än fru Jönsson, men hon tycker att han är stilig. Om detta är Jönsson naturligtvis helt okunnig. Han gillar Oskar och hans båt. Nu ser han den vita, vackra båten försvinna i fjärran. Han ser sig själv sitta vid rodret iförd skepparmössa. Han riktigt känner hur båten rusar fram över det vilda havet, hur han med kisande ögon låter den bistra blicken svepa över vågorna. Jag är nog lite lik Errol Flynn, tänker Jönsson. Sakta formar sig en upprorisk tanke i Jönssons, för tillfället, inte helt fungerande hjärna. Pengar finns på banken. Hustrun verkar ju trivas på Oskars Elida. Ibland har han ju fått prova styra och det verkar ju inte svårt. Tanken var upprorisk just för att Jönsson tänkt den själv, utan att fråga hustrun. Det var också, med Jönssons mått mätt, en mycket djärv tanke. HÄR SKALL KÖPAS BÅT.
Jönsson vaknade upp ur drömmarna av ett dovt brummande. SL-bussen svängde mäktigt ut i körbanan och lämnade, med undantag för Jönsson, en tom hållplats. Jönsson skulle för första gången i sitt liv komma för sent till jobbet. Jönsson har aldrig tidigare kommit för sent till jobbet. Han har aldrig kommit för sent till något annat heller, för den delen. Men denna måndag morgon är Jönsson sen. Duktigt sen. Hans båtdrömmerier vid busshållplatsen förorsakar ett mindre kaos. Kollegorna som brukar kontrollera, alternativt justera sina klockor efter Jönssons ankomst till kontoret, är helt förvirrade. Jönssons chef, som har gått chefskurs, betraktar Jönssons plötsliga avvikande beteende med förundran. Har karl´n problem? Han går chefigt resolut in till Jönsson. På chefskursen har han ju lärt sig att man skall ta tag i problem direkt och utan tvekan. Om det stundande samtalet bedöms bli obehagligt, skall det tas i medarbetarens revir. I detta fall Jönssons kontor.
”Gomorron Jönsson”, säger chefen mjukt. Mycket mjukt. Jönsson tittar upp med frånvarande blick. Han har återvänt till drömmen. Han skall bli med båt. Han har kommit för sent till jobbet och överlevt. ”Morrn”, säger Jönsson tonlöst. Chefen greppar överraskad besöksstolens armstöd och sätter sig ner. Jönsson har aldrig sagt ”Morrn” förut. Nej det har varit åratal av prydliga ”god morgon”, varenda morgon. Så tittar Jönsson sakta upp och tar till orda. ”Jo, du Henrik” säger Jönsson. Chefen som är van att bli tilltalad vid efternamnet Lindståhl, studsar till. Jönsson fortsätter. ”Jag har tagit ett beslut i morse, ett stort beslut. Det var därför jag blev lite sen till jobbet. Men skit i det. Beslutet är taget”. I chefens hjärna startar en febril verksamhet. Stort beslut!? Är karl´n på väg att lämna familjen? Tänker hann lämna jobbet och ansluta sig till Livets Ord? Chefens irrande tankar avbryts dock helt plötsligt. ”Jo, du Henrik”. Där kom det igen. Henrik. I stället för Lindståhl. ”I morse beslöt jag att jag skall köpa båt. Segelbåt”. Med detta korta och koncisa meddelande återvände Jönsson till sina tankar. Chefen reste sig och stapplade på vacklande ben ut från Jönssons kontor. Chefskursen som kostat staten sjuttio tusen kronor, hade aldrig berört fenomenet blivande båtägare.
u.p.a.
fortsättning följer
|
  |