Kapitel 3

Arbetsdagen led sakta mot sitt slut. Jönsson tittade in till sin chef  med ett ”Tjena Henrik. Jag drar en halv timme tidigare idag. Mors” varpå han gick mot utgången och lämnade en förkrossad chef bakom sig. Han tog en tidigare buss, anlände följaktligen till platsen för bussbyte en halv timme tidigare än vanligt. Väl avstigen från bussen, tog han en rask promenad den korta vägen ner till småbåtshamnen. Pulsen steg några slag och hjärtat gjorde en liten volt, för där låg hon. Lika vit och vacker som han mindes från morgonen. Ombord fanns två unga damer. Jönsson gick sakta ut på bryggan. Det kändes lie ostadigt. Han hade ju aldrig varit på en flytbrygga förr, men det var ju bara några meter till båten. Han stannade framför båten och tittade med stora ögon längs den smäckra skapelsen.

De unga damerna voro upptagna med något nere i det som han så småningom skulle lära sig heter sittbrunn. Plötsligt reser sig en av de två damerna, vänder sig om med något som Jönsson skulle beskriva som blottad barm. Jönsson har visserligen hört talas om det som kallas ”top-less”, men har aldrig blivit konfronterad med företeelsen. ”Hej” säger den unga damen, tittar med öppen nyfiken blick på Jönsson och spörjer ”är det till att titta på båtar idag”. Jönsson rodnar och stammar fram ett svagt ”hej”. ”Nja, jag råkade se Er segla ut i morse när jag väntade på bussen, och det fick vissa konsekvenser”.

Den unga damen lägger huvudet på sned och lyssnar till när Jönsson med generad flackande blick avger sin något hackande berättelse. Den unga vackra skapelsen från en helt annan generation än Jönssons, inser snabbt att hon projicerar ett för honom mycket störande moment, böjer sig ner, fiskar upp en T-shirt, drar den på sig och säger glatt. ”Du ser ju ut att ha Echo-skor med gummisula. Kom gärna ombord så skall vi visa Dig hur en sjuttifemma ser ut”. Nu kantrade Jönssons värld ytterligare ett antal grader. Han hade aldrig hört talas om att systembolaget involverat sig i båtvärlden. ”Ja, det vill säga en skärgårdssjuttifemma förtydligar skapelsen” samtidigt som hon kommer fram i fören och sträcker fram handen med ett, ”Hej. Kajsa”. Jönsson stirrar skräckslaget på det mycket smala däcket där han förstår att han förväntas sätta sin fot. ”Ta tag i förstaget med Din andra hand. Sedan är det bara att ta klivet”. säger skapelsen.

Jönsson känner att det hon kallat förstaget är en mycket sladdrig wire men tar steget. Den piruett som följer skulle ha gjort vilken skridskoprinsessa som helst grön av avund, men ombord är han. Låt vara något darrig i benen och utan sin portfölj. Den sjunker sakta mot botten. ”Oj då” utbrister den sköna. ”Den tar jag” ropar hennes syster och hoppar glatt i från sittbrunnen. Jönsson lotsas försiktigt ner i båten.  Under tiden har portföljen räddats av den andra skapelsen som visar sig vara Kajsas tvillingsyster, Lisa. De har, av Jönssons tidigare, visserligen något förvirrade, med dock berättelse, förstått att den man de tagit ombord är i total avsaknad av kunskaper om det marina livet.

 Jönsson ser sig förstummad omkring. Förutom det faktum att de två unga damerna starkt bidrar till hans förvirring, inser han ändå att han aldrig tidigare i hela sitt liv sett så många obegripliga föremål samlade på ett och samma ställe. ”Jodu” inleder Kajsa, ”nu står Du i en äkta Salander från 20-talet”. Salander hade ju Jönsson aldrig hört talas om. Det närmaste han kunde komma vara salamander, men i hans värld var det ju en sorts groda och där tog ju liknelsen slut. ”Sa-salander??” stammade Jönsson. ”Ja. Salander. Det är han som har ritat båten” förklarade Kajsa. Jönsson förstod fortfarande ingenting, men avstod från ytterligare kommentarer. ”Anledningen till att hon kallas sjuttifemma är att hon bär 75m² segel”. Den enda jämförelse Jönsson kunde göra var med deras 4 rums lägenhet som visserligen är större, men ändå. Tanken svindlade. ”Ja, här har Du winscharna. Dom har vi bytt och satt på 40:or. Det är ju lite bättre kräm i dom än i dom gamla 25:orna. Sedan har vi backstag och dom kör vi på knivar. I häcken har vi bara hanfot och det går helt OK”. Jönsson rodnade. Att 40:or och 25:or var något slags uttryck som hade med storlek att göra kunde han väl ana. Men vad knivar hade ombord på en båt att göra fann han ingen förklaring till, om de inte skulle användas till att skär upp bröd eller fylla liknande funktion. Men att unga damer tycker det är  ”OK” med en mans fot i de ädla delarna kunde han inte riktigt förstå.

Han tackade för besöket och undervisningen, blev hjälpt tillbaka till bryggan som nu kändes betydligt tryggare än då han för en dryg halvtimme sedan äntrade den. En dryg halvtimme innebar ju dessutom att den buss som skulle tagit honom hem i vanlig tid, redan hade hunnit gå.  

upa

fortsättning följer